Igår gjorde vi ett nytt försök i lydnadsklass 2 Märta och jag. Tävlingen var i ett ridhus i Mellerud och jag såg till att vi var där i god tid då detta är en helt ny plats att tävla på för oss. Jag körde igenom allt utanför, det kändes väldigt fint till och med rutan satt utan problem. Jag hade dock noterat att det var en hel del fåglar inne i ridhuset… Det var liksom öppet högst upp mellan tak och vägg, där flög de ut och in och tjattrade för fullt. De hoppade runt på marken, flög i luften och ja det var mycket småfåglar i ridhuset helt enkelt och detta gjorde mej aningens orolig. Bortse från motivet, men lyssna på detta kvittrande:
Inte optimalt när man har en fågelhund liksom. Jag märkte direkt när vi klev in att Märtas fokus endast var på fåglarna. Platsen låg hon faktiskt igenom. Inte hakan i backen hela tiden som hon brukar, men jag är imponerad över att hon höll sig stilla trotts att fåglarna flög väldigt nära och retades. Vi laddade för programmet utanför då vi var sist ut och det kändes bra, hon var med men så fort vi klev in i ridhuset igen så slog Märta över till fågeljaktsläge. Jag tänkte, eller mest hoppades, att det kanske skulle släppa när vi kom igång med lydnaden så vi körde. Det fria följet var väldigt fritt. Läggandet fungerade okej men vid inkallningen så kände jag att jag tappade henne ännu mer. Rutan sprang hon mot, men så kom en fågel och den var ju bra mycket mer intressant så ja vi bröt där helt enkelt. För att ändå sluta bra så bad jag att få köra 1:ans apportering samt hoppet och det fick jag, så tacksam att få avsluta kaoset med något som inte riskerade att övergå i fågeljakt. Tycker att vi fick snälla poäng så troligen såg det aningens bättre ut än vad det kändes…
Vad tar jag med mej från tävlingen igår då? Jag har ju ett favoritcitat som lyder ”I never lose, either I win or I learn” och i Mellerud lärde jag mej att fina Märta är väldigt trygg i sin plats. Jag tror faktiskt att det enda som kan få upp henne där är om hon blir skrämd av t ex ett skott. Jag lärde mej också att fåglar är en på tok för stor utmaning i alla fall när det är så många som det var i ridhuset. Märta är en stötande och apporterade fågelhund och igår tog instinkten helt enkelt över. Vi hade en kanonträning utanför innan den riktiga tävlingen och att hon fixade det så bra på ny plats är jag väldigt glad över. Det där ridhuset tävlar vi aldrig mer i Märta och jag, men 2:an ska vi absolut ge oss på igen!
Elsas & Märtas matte 