SKOVARD’S LURVAS

Det här är Skovard’s Lurvas, eller var eller hur man nu säger. Han föddes den 6 juni 1988 i Trondheim i Norge och han var min familjs första hund. Jag var sex år när vi packade in oss i vår saab och åkte för att hämta hem honom. Behöver jag säga att jag var lyckligast i hela världen?! Vi hade inte sett någon bild på honom, allt var så spännande! Och han kom att bli min bästa vän under de tolv och ett halvt år som vi fick ha honom hos oss. Han var verkligen underbar! Snällare hund får man leta efter. Så tålig och alltid glad! En riktig pajas och clown! Sen var han väldigt slarvig av sig också och fick han en chans att rymma så tog han givetvis den. Antingen gick han in till grannen där han alltid fick kakor när han kom på ”besök”… Eller så var det någon löptik någonstans som lockade. En gång kom han gående stolt som få mitt i gatan med en gigantisk solros som har varit och ”lånat” hos någon stackars granne. Mina föräldrar var väl inte riktigt lika stolta som Lurvas då så att säga… Var man i skogen och han fick upp ett spår av valfritt djur så drog han. Hade man tagit bilen dit var det bästa man kunde göra att starta den, då kom han (oftast) som ett jehu. Att åka bil var så roligt tyckte han! Länge hade vi en vanlig sedan. Han och jag trängdes alltså i baksätet och det var en evig kamp om min plats… Och blev han lämnad själv klättrade han till framsätet och satt på förarplatsen. Det var liksom mer status att vara där. Eller så sov han nere på pedalerna så att bromsljuset lyste. När vi så skaffade vår första kombi var protesterna stora, Lurvas gillade INTE att bli förvisad dit bak till en början. Vi hade inget nätgaller utan bara ribbor, vet inte riktigt hur jag ska förklara, men tänk horisontella stålribbor med ganska stort mellanrum. Nått sånt här kanske? Lite större mellanrum möjligen, men inte stort nog för Lurvas att ta sig emellan. Tro nu inte att en sån bagatell stoppade honom. Nej stor och stark som han var så pressade han sig helt enkelt bara emellan. Ribborna ändrade form och såg ut som ohm tecknet när han var igenom och tillbaks på sin älskade förarplats. Efter det blev det ordentligt nätgaller och med tiden trivdes han väldigt bra även bak i kombin. Han satt alltid på en stol i hallen och väntade när han såg att vi gjorde oss iordning för jobb/skola. Han viste vart ”kakburken” med hundgodis stod samt att han fick en när vi skulle gå. Ja han satt på fler stolar, fanns det någon ledig så kravlade han upp. Stod det mat på bordet kunde han sitta där på sin stol i evigheters evighet. Aldrig i hela världen att han skulle röra något utan bara tittade och drömde… Trädgårdsbordet ute älskade han att stå på. Det hoppade han upp på lätt som en plätt. Tack och lov provade han aldrig att hoppa upp på något bord inne någon gång. Tyckte han att vattnet i koppen inte var tillräckligt kallt så gick han in på badrummet och satte sig vid handfatet och skällde. Anledningen var att han vid några tillfällen hade fått dricka direkt ur handfatet och mindes att vattnet då var väldans kallt och gott. När han drack vatten avslutade han alltid med att fylla munnen riktigt ordentligt innan han gick ifrån vattenskålen samtidigt som han lät vattnet rinna ut ur munnen över hela golvet. Och för att slippa vara blöt om munnen själv så gick han in till min kanin, Idha, och torkade av sig på hennes rygg. Stackars Idha! Lurvas älskade att åka i/på saker t ex skottkärra. Han ylade allt vad han kunde till kyrk-klockor, glassbilen, brandbilen/ambulansen samt när jag spelade på vår orgel. Svansen var kuperad, tror att det var sista året som man fick göra det på welshar. Han älskade att bada och slängde sig i så fort han fick en chans oavsett temperatur. Olyckan var total när vi var ute i stugan och han inte fick följa med mej ut på sjön när jag var ute och rodde. Åka båt var nämligen också en favorit. Han bar hem pinnar stora som mindre träd. När han skulle in genom grinden och det tog stopp p g a för lång pinne så fick han istället gå in genom den större garage grinden. Efter en tid lärde han sig faktiskt att han skulle till olika ställen beroende på pinnens storlek. Han fick ofta welshryck. Lurvas åt allt förutom apelsiner/klementiner och kräftstjärtar. De rullade han sig i. Morötter drog han upp själv ur landet och åt samt försåg sig själv med bär från buskarna i trädgården. Till och med krusbär fast det stack lite på nosen… På promenaderna passerade vi ofta en kiosk och där var Lurvas populär vill jag lova! De som hade kiosken bjöd honom på glasspinnar, men efter att han en dag inte bara åt glassen utan även svalde hela pinnen och fick åka till veterinären och kräkas upp den så var det glasstrutar som gällde… Ja det finns hur mycket som helst som jag kan berätta om Lurvas, jag har så många fina minnen av och med honom, men jag ska försöka att inte bara sväva ut i en massa nostalgi. Valet av min första egna hund vart just en Welsh springer spaniel, samma sort som Lurvas, för då kände jag mig säker på att få riktig vän. Och det fick jag verkligen i Märta. Lurvas och Märta är väldigt olika i mycket samtidigt som det finns en hel del gemensamt i deras sätt att vara på. Anledningen till att det blev just en Welsh springer spaniel första gången var helt enkelt den att mina föräldrar tyckte att det var en lagom höjd på welshen i förhållande till deras soffbord… Spännande sätt att välja hund på! Det fanns nog fler faktorer som spelade in också hoppas jag. Väldigt fin, snäll, trygg och fantastiskt bra på alla sätt var han i alla fall underbara, underbara Lurvas och jag saknar honom fortfarande massor fast det nu har gått så många år sedan han lämnade oss. Här kommer lite bilder på min fina vän (och ja, det är jag som yngre på bilderna. Vi var linslusar både jag och Lurvas och nästan alltid tillsammans i allt som vi gjorde):